source


Jag kom att tänka på en sak här om dagen. A berättade att de hade haft miljömöte på jobbet. Alla var negativt inställda inklusive A förstås ;) En "jättesur" tant hade hållt i föreläsningen och hon frågade om några hade sett Al Gores film "En obekäm sanning". Någon hade sagt ja och fick frågan vad man tyckte om den. Personen hade ryckt på axlarna och sagt att det var väl som vilken film som helst. Den "jättesura" tanten hade blivit förskräckt och sagt att det inte är som vilken film som helst. Personen hade fortsatt och sagt att man ju inte kan  tro på att det är så där illa.

Först vill jag bara säga att jag jobbat på det där stället och det kan hända att det inte finns något värre ställe i denna stad. Jag får helt enkelt stå för min åsikt att det finns ett rekordartat antal nötter under ett och samma tak där. (Inte A förstås ;) Sen får jag lite dagiskänslor av vuxna människor som liksom ska trotsa en "jättesur" miljötant. Sitta med armarna i kors och sätta upp en tuff fasad av att de inte bryr sig. Jag önskar så att jag var där och kunde hjälpa den "jättesura" tanten så kunde jag väl vara den "jättsura" bitchen då.

När barn har miljödagar tar de nyfiket emot faktan. De lär sig hur man ska soppsortera och de kan till och med ha roligt under tiden. Men när det gäller vuxna ska de sitta med armarna i kors och fnysa att de har viktigare saker för sig. Vad är mer viktigt än att vilja förstå? A och jag är så olika i den här frågan och det är inte lätt att någon i ens närhet tycker att man är lite överdriven samtidigt som jag är frustrerad över att den inte förstår.

Om vi bortser från barnen som faktiskt har vett nog att ta till sig saker. Vad gör vi med de vuxna? De gamla hundarna som inte lärt sig sitta, ha ha. Ska vi dra ihop ett Green team och åka runt på företag och verkligen överösa de tuffa vuxna med hur allvarligt det är? Man kan ju inte bara inte tro på något för att det verkar osannolikt? Ska jag sluta tro på att vinden existerar bara för att jag inte ser den eller? Jag ser ju för tusan att den får bladen i träden att fladdra. Precis som att vi märker att vår jord inte pallar våra levnadsvanor.

Men allvarligt, Green Team vore inte dumt va?!

Vi har ätit tårta och sjungit den blomstertid. Recycle Design-året är över. Kanske att jag bara kan komma på en bra anledning till att det är slut. 

Jag går vidare med mer saker i bagaget nu. Onödiga saker kastar jag på soptippen för att lätta på tyngden. Andra grejer kan jag se tillbaka till och le.

Tacksamhet. Utveckling. Lärdom. Erfarenhet. Nu blickar jag framåt. Det här året har gjort det mycket bättre att vara just Jag.